Kommentarer (5)

Av Annica, 24 januari 2012 11:31

Världens bästa Ida <3
Jag har nog aldrig känt mig så vilsen, som ögonblicket hon kom till världen. Det känns som om en liten utomjordling intagit vårat hem Hon pratar ett främmande språk och försöker kommunicera med signaler som vi inte känner igen.

”Kan man verkligen göra så här?” så tänker jag ganska ofta, när det gäller Ida. Det gäller allt ifrån maten till hennes kläder, till sovrutiner. Precis när man tror att man har kommit på hur man ska göra, så ändras alla förutsättningarna och reaktionerna och så är man tillbaka på ruta ett. Hon växer så otroligt fort nu, både i kropp och knopp.
Dom dagliga diskussionerna mellan mig och Daniel börjar och slutar ofta med ”eller ska vi göra så här med henne idag?”.

Mia Skäringer beskriver det ganska bra som ”den kollektiva dåliga självkänslan”. Jag läste i en artikel i ViFöräldrar, där psykologen Bengt Grandelius skriver att föräldrar litar helt blint på expertråd, så till den grad att man helt slutar lita på sig själv och det kan jag känna igen mig i. Det började faktiskt på samma sätt med hundarna också, men där känner jag mig väldigt hemma nu. Jag har lärt mig vad som fungerar och vad jag inte tror på osv. Men jag undrar jag, om jag verkligen kommer känna mig hemma i den här ”barnvärlden” jag

Jag känner att det ska bli skönt att ha Daniel hemma på heltid med Ida, så han också får lära känna henne ännu bättre och komma med idéer och lösningar, så vi kan uppfostra henne tillsammans. Så fort vi stöter på lite trassel, så oroar jag mig alldeles för mycket och så försöker jag beskriva det för Daniel, som naturligtvis tycker jag är störtlöjlig. Det kanske ska vara så?

Lilla Ida har nu fyllt 8 månader och är helt klart en egen person. Hon kan tala om att hon inte vill ha mera mat, att hon inte vill ha ytterkläder på, att hon vill sitta i famnen eller är glad att se oss. Hon hälsar på hundarna genom att fnysa och kan göra bus- och flörtminer <3 Det senaste är ju så klart att hon ”kryper”. Hela hennes värld har blivit så mycket större och då kommer så klart lite oro också. Hon måste återigen ha ögonkontakt eller helst kroppskontakt, annars så försvinner ju mamma och pappa. Det är mycket gråt och gnäll om dagarna just nu. Ida är en rastlös själ verkar det som och väldigt känslig. Det värker lite i mammahjärtat, när hon ser så där förkrossad ut och gråter krokodiltårar, när jag lämnar henne i trygga, roliga lekhörnan med sina prylar, för att släppa ut hundarna på tomten, gå på toaletten eller fixa frukost till mig själv. Ofta går det över inom någon minut, men det är inte roligare för det. I dom stunderna undrar jag och jag verkligen gör rätt, om man får göra så.

Är det utveckling? Tillväxtsfas? Är hon för varm/kall? Tänk om hon har öroninflammation? Har hon inte liiite feber? Åt hon inte lite för lite? Får hon träffa andra människor för sällan? Borde vi inte vara på öppna förskolan med alla andra barnen, som är där hela tiden? Dagmamma eller dagis? Har jag missat något?

Tänk om man oroar sig så mycket, att man inte hinner njuta?

Kommentarer (4)

Av Annica, 22 januari 2012 9:52

Just nu pågår pinnjakten för fullt i hoppklass 1. Vi är ju redan i klass 2 i agilityn och därför så tog vi i helgen chansen att dra till Linköping och försöka plocka ytterligare en pinne. Det gick vägen och igår bärgade vi pinne nr 2. Della var som vanligt stabil, gjorde det hon skulle och gjorde det snabbt. Jag var helt bombsäker på att vi dragit på oss en rivning, för jag tyckte det lät som att hon slog i bommen, några sekunder in i loppet, men så var inte fallet. När vi kom i mål och fick höra att det var bra tid, så tänkte jag bara ”jaha, men det spelar ju ingen roll om man har 5 fel”, men fick sedan höra, att vi visst var nollade Det var faktiskt otroligt svårt att uppbringa rätt energi på banan. Det blåste storm ute, var mörkt och klockan tickade mot 22-tiden. Trångt ridhus och ingen yta att röra sig på. Hade hört att det vankades storm, lagom till vi skulle hem, så jag var på vippen att ställa in hela tävlingen för egen del, men är såklart i efterhand glad att vi åkte. Klockan 02.15 parkerade jag bilen på våran uppfart, efter att ha krypkört på en igensnöad motorväg i 2,5 timmar. Det var ruskigt otäckt och jag tänkte flera gånger att jag nog hade mer tur om jag lyckades hålla mig kvar på vägen, än att jag haft otur att hamna i diket. Så idag är jag riktigt tävlingsbakis. Det tog rejält på kroppen att sitta på spänn i 12 timmar Tur man hade gott sällskap!!

Loppet då? Jo, banan var inte direkt svårt, men erbjöd vinklar och det gällde att förstå vad hunden såg, eftersom vägarna inte var självklara. ”Fällor” som fel tunnelingång och krokig väg mitt i banan fanns. Man byggde om banan inför largeklassen och det är jag glad för, annars hade hundarna riskerat att skada sig. Jag kände att jag inte ville krångla till det på hinder nr 6 (makaron-tunneln uppe i hörnet) och höll i Della förbi den närmaste tunnelingången, men släppte för sent och fick en fulsnurr, lite fegt av mig, men vaddå, man vill ju komma i mål Tunneln mitt i banan, så var jag mer fokuserad på att inte få en rivning på hindret innan tunneln, då jag gjorde ett bakombyte, så jag fick sen kontakt med henne och fick en till fulsnurr inför målrakan. Inte ett helt snyggt lopp, men jag är nöjd som sjutton med henne. Vi har ju inte tränat något, men kan ändå konkurrera. Så inför nästa tävling, så ska jag fundera lite på min egen tajming och jobba på mitt eget tempo!

Kommentarer (4)

Av Annica, 15 januari 2012 20:58

Della… vilken hund alltså! Vi har varit i Smedby ridhus och tränat agility ikväll. Det var flera månader sedan vi körde ett riktigt pass och sen vi tränade kontaktfält.

Ikväll var hon ostoppbar. Det går nästan inte att tro, att det är samma hund, som jag hade så svårt att nå fram till för ett par år sedan. Nu har hon mognat och jag har blivit en bättre hundtränare, tack vare henne. Äntligen har vi nått till punkten, att vi känner varandra!

Det är alltså så här det känns, när man blir lycklig och får en adrenalinkick av sin hund

Kommentarer (2)

Av Annica, 03 januari 2012 15:46

Ida fyller 8 månader den 21 januari. Det går undan. Flera vänners bebisar har ju fyllt/fyller år alldeles snart, sina allra första födelsedagar:)

Ida´s meritlista, som 7,5 månaders bebis är:

-Sitta utan stöd och sitta stadigt. Kan ta emot sig om hon tippar bakåt.
-Vända sig från rygg till mage och från mage till rygg.
-Flytta föremål mellan sina händer.
-Har precis påbörjat ”pincettgreppet” med fingrarna.
-Känner igen sitt namn.
- Äter riktig mat en gång om dagen och kan dricka själv ur pipmugg.
-Kan kasta sig framåt och ta emot med händerna och komma ut i krypställning, där hon står och gungar.
-Kan vinka, men bara när hon själv vill och mot sig själv.
-Kan fnysa som Zorro
-Kan låtsasskratta, låtsasgrina, låtsashosta och låtsasnysa.
-Kan säga ”bapapapa” och ”mapapama” <3

Vi har fått flytta ner madrassen i hennes spjälsäng, då hon drar sig upp till sittandes och hänger över kanten på spjälsängen Vi har fått skaffa kantskydd till borden och petskydd till uttagen. Allting som befinner sig under 50 cm nivå riskerar att åka in i munnen. Går man förbi någonstans med henne i famnen, så kan man ge sig sjutton på att hon har hunnit greppa något i farten Det finns också en otroligt stark egen vilja redan. Här ska man inte hålla i henne och vaddå klä på ytterkläder Då kastar hon sig bakåt med huvudet först och kroppen blir som en båge, samtidigt som hon ”fejkgråter”. Stora tjejen! <3

Kommentarer (0)

Av Annica, 01 januari 2012 20:07

1 januari: Hiking i terräng med hundarna: 4,55km/ 56.30 min

Kommentarer (0)

Av Annica, 01 januari 2012 19:58

Har fått upp gardinerna i Idas rum. Funderar på hur jag bäst ska göra upphängningen. Vill ju inte att fröken ska krypa fram och hänga i gardinerna, så jag ska nog bara korta upp dom lite tillfälligt, tills det inte är så kul att dra i dom längre

Kommentarer (0)

Av Annica, 30 december 2011 14:31

Idag hämtade jag upp min mamma och min lillasyster som fyller 7 år, nästa år i oktober. I sann agilityfanatisk anda, så gick vi ut på min baksida så fort Ida hade somnat i sin säng och så fick min lillasyster testa köra agility med mina hundar.

Della (vilket förvånade mig) varken såg eller hörde Melissa. Hon tittade bara på mig och alla andra hade lika gärna kunnat vara luft. Det är ju positivt, då hon heller inte blir störd av människor runt omkring henne när hon tränar Bara matte som betyder nåt!

Zorro fick först hoppa 2 hinder på raksträcka, där Melissa var väldigt noga med att alltid placera belöningen rätt och Zorro fick INTE fuska och springa före henne Sen körde hon slalom med båda hundarna (med lite verbalt kommando från mig) och det gick också kanon. Vi avslutade med cirkelövningar runt koner och det var nog det gulligaste jag har sett, när min lillasyster sprang runt med Zorro jobbandes vid hennes sida, en riktig gentleman *kärlek*

Vi avslutade dagen med en promenad och Melissa skulle så klart hålla i Zorros (flexi)koppel och kommenterade precis allt han gjorde på promenaden. Men när han bajsade och det skulle plockas upp, var det så klart min hund igen

Så nu är både lillasyster, Ida (som gosa massor med mormor sin) och hundarna trötta Ett riktigt bra avslut på detta året!

Kommentarer (0)

Av Annica, 28 december 2011 19:23

Barnvagnspromenad med hundarna – 2,34 km / 34 minuter
Agilityträning med Della – 1 timme
Kvällsjogg – 2,4 km / 18 minuter