Jahapp, då jobbade man heltid då! Jag har haft fullt upp med att komma i ordning på jobbet med nya rutiner, försöka hinna med familjen och utbildning dagtid. Därav torkan i bloggen! Min luftrörskatarr gav till slut med sig och är nu ett minne blott Det var ungefär ett år sedan jag var så här trött, som jag är just nu, men jag tror att jag till slut acklimatiserar mig till nattjobbet igen. Det kändes fruktantsvärt första två nätterna, att behöva lämna Ida. Jag hade sådan ångest och det blev inte bättre av att man kom hem och skulle sova, precis när hon vaknade till en ny dag. Det blev några tårar för egen del, speciellt när jag hörde att hon ramlade och slog sig på nedervåningen och pappa Daniel skulle trösta… då kändes det som att jag svek henne nå grönjävligt. Men nu har både hon och jag vant oss vid nya rutinerna.
Utbildningsveckan avslutades med tävling i Västerås, där vi plockade sista hopp-pinnen på första försöket, så nu är Della en klass 2-hund. Jag valde att stå över andra loppet, för att spara på henne, då vi redan denna helg, ska tävla i Nynäs igen, följt av Stockholm Södra helgen efter det! Loppet då? Jo, det kändes inte som en svår bana, men lite svajjigt blev det. Vi är lite osynk, som bara är ett resultat av för lite banträning ihop. Tyvärr hade jag känningar av ”förlossningssviterna” och blev lite nedstämd av det. Det påverkar min rörelseförmåga och det är som folk säger, ”du springer ju inte”. Jag har aldrig varit särskilt snabb, men nu är det precis på gränsen för att fungera på banan
En andra placering räckte tiden till. Det är ju ingen vetenskap var vi kunde ha sparat in tiden, men det får bli finslip i framtiden istället!
Även ”Grisen” fick röra på fläsket och gjorde det bra. Det var bara flera år sedan vi tävlade tillsammans eller sprang en bana för den delen. Han blev trött redan på uppvärmningen (mentalt) och var inte alls särskilt peppad. Ett dåligt ”bakombyte” som hade kunnat vara ett framförbyte istället, innan tunneln = vägran. Annars hade vi kommit runt nollade <3 Duktiga killen!
Supertrevligt sällskap av Lina, Sofia och Emma. Det pratades och skrattades en hel del i tältet
crap… Det kändes som att det gick mot en friskare kropp, men nu är jag helt sänkt igen. Vårdcentralen säger ”luftrörskatarr” som är väldigt vanligt och en vuxen har det minst 1-2 ggr per år. Den brukar hålla i sig i 2-3 veckor och sen ska man söka vård. Så när man söker vård, så blir det första rådet ”vila en vecka och hör sen av dig om det inte blivit bättre”…. suck… Nu är jag inne på slutet av fjärde veckan som sjuk. Jag ska höra av mig efter helgen om jag inte mår bättre och då tar man blodprov och kollar om det är bakterier OCH virus som ställer till det. Isåfall blir det antibiotika. Lagom till man ska börja jobba igen, efter mer än ett år hemma.
Feber, snuva, slemhosta och ont i bihålorna x 4 veckor… jag är helt matt i kroppen.
Det man vill passa sig för, är att inte bakterierna från eventuella bihålor bestämmer sig för att bo i lungorna, så det blir lunginflammation. Zzzzzz
Igår var det ett helt gäng som samlades och byggde bana tillsammans på Väsby BK. Charlotte hade med sig en svårare agility klass 2 bana. Det märks så himla tydligt när vi inte sprungit en hel bana ihop på länge. Nu har jag visserligen varit sjuk i snart 4 veckor, så syrebristen var ett faktum, men det kändes lite virrigt stundtals. Glömde banan, glömde förflytta kroppen och ge kommandon. Della skötte sig hyffsat. Lite överspeedad pga alla träningskompisarna och var så klart helt galet laddad när det var hennes tur. Hon hade så hög fart, att hon på något vis glömde bromsa och for rakt in i slalompinnarna. Andra varvet var hon lite mera förig.
Just för att vi ska tävla den 6 maj, så behöver vi köra några banor och få den här hetsen ur kroppen lite. Hon har blivit lite bortskämd med att träna själv och inte behöva vänta på sin tur. På det stora hela, så är jag väldigt nöjd med henne, det enda jag inte gillade (förutom skaderisken på räserråttan) var att hon rev två hinder i samma lopp och jag kände att det enbart handlade om fokusering.
Hon är mycket mera odräglig på träning, än på tävling, så jag är inte orolig. Jag blir mera avslappnad på träning och kanske ofokuserad, vilket ger ett slarvigt sammarbete. Väldigt roligt att komma igång igen. Vi körde två varv och sen var min kropp helt slut. Förhoppningen är att hinna köra 2-3 banor till innan tävlingen och kunna tävla utan allt för mycket svaj.
Vi velar lite, men har funderat på om vi ska låta katterna byta hem. Dom glöms lätt bort i hundsportande familjen och jag kommer ofta på mig själv med att jag inte ägnat en enda tanke åt dom på en hel dag. Hundarna tränar man mer, går promenader osv och så Ida så klart. Framförallt Mini är i stort behov av närhet och ompyssling. Hon försöker parkera sig i knät så fort hon tror att man ska sätta sig ner, ibland hinner inte rumpan nudda stolen eller soffan ens. Medusa är mera självständig och kommer och går som hon vill. Det känns som att dom förtjänar att hamna hos någon, som har tiden för dom.
Om du är intresserad, så går det bra att maila mig på AnnicaNorrman@gmail.com och det är på inga vis först till kvarn som gäller.
Mer om katterna finns att läsa på deras respektive flikar.
Nu har extrahundarna bytt familj en stund, eftersom deras egen familj förmodligen kommer vara på sjukhus ett bra tag och jag fick inte dagarna att gå ihop Dåligt samvete har man, men om alla hjälps åt lite grann, så underlättar det nog iallafall lite för dom.
Jag som har skött mig så ruskigt bra med kost och motion, har fallit i en svacka. Har mumsat på diverse fikabröd hela veckan och tyckt allmänt synd om mig själv. Visserligen fortsatt att motionera, men ändå. Dåligt samvete igen. Men jag antar att en vecka hit eller dit, kanske kan gå an? Speciellt i ”dessa tider”…?
Fick veta att jag bara kommer jobba 1 natt och sen är det helg, följt av utbildning dagtid på ny maskin, så det blir mjukstart för mig. Inte mig emot. Känns väldigt märkligt att komma tillbaka till jobbet efter mer än ett år borta. Som att börja i en ny skola typ… Inte så jättepeppad om jag ska vara ärlig. Jag saknar redan bebistiden, då man fick sitta i soffan hela dagarna och gosa med en sovande bebis och inte bry sig om något i hela världen (men visst, när man satt där och inte fick något gjort, så var man kanske inte lika glad ) Märkligt hur fort det går.
Så till peppen då! Jag ser väldigt mycket fram emot tävlingen i Västerås. 2 chanser på samma dag att plocka pinne. Behöver fräscha upp henne lite innan bara. Vi tränar ju dagligen nästan, på handlingssignaler och kommandon, typ som ”fram” och ”ut” osv. Hon har tränat rätt sparsamt med hopphinder och jag tycker i gengäld att hon verkar urstark i kroppen. Noll rivningar på alla träningar. Hon blir otroligt öm i sina tår fort märker jag och dom knakar nå fruktansvärt när man ska torka tassarna efter en blöt promenad eller när man klipper klorna. Vet inte om det har med något alls att göra, men jag inbillar mig iallafall, att hon är i mycket bättre kondition i år än förra året. Efter att ha haft en valp här ett tag, så känns hon också väldigt vuxen. Nästan lite ”tantig” ibland, men ändå med bus i blicken. Hon har verkligen lärt sig var man gör utlopp för energin och när det är dags att koppla av, så himla härligt. En snällare hund går inte att få!
Så nu är jag jättesugen på att få hem och utbilda en ny hund. Det har jag varit ett tag, men det har alltid kommit något i vägen. Ida var det mest angenäma hindret och sen blev det jobbet och omstruktureringen (som nu är klar iallafall). Men frågan är om man tar sig vatten över huvudet, med en 1-åring och en valp. Visserligen är pappa Daniel hemma med Ida till i januari 2013, så jag kommer ju inte vara hemma med Ida själv och inget lämna/hämta på dagis förrän nästa år… hmm… den karamellen ska jag suga på ett tag
Hur som helst, långledigt i påsk har det varit för min käre sambo. Vi har haft massor av tid på oss att umgås. Många promenader har det blivit och speciellt nu, när vi lite hastigt har fått 2 extra hundar oplanerat. Så dagarna går mest åt till logistik och massa funderingar och oro för extrahundarnas familj <3
Om lite mindre än 3 veckor börjar jag arbeta igen och det känns både bra och hemskt. Jag kommer att arbeta 100% natt, dvs måndag-fredag, kl 23.30 – 07.12. Man behöver inte vara något geni, för att inse hur trött jag kommer att vara. Är väldigt rädd för att inte ha ork till Ida och även hundarna. Fick ju under min mammaledighet, reda på att dom skulle omorganisera på jobbet och att min tjänst (och 12 st till likadan tjänster) skulle bort och då var det bara till att åka till jobbet på föräldraledigheten och söka ny tjänst. Ett tag var jag väldigt orolig för att behöva bli arbetslös och att Daniel inte skulle få chansen till att vara pappaledig med Ida. Men med några år på nacken i företaget, så blev det till slut en nattjänst (vilket jag ville ha) men heltid, till skillnad mot min 70 % deltidstjänst tidigare. Jag får helt enkelt hålla ut och se hur länge det fungerar och sen göra något åt saken om det känns för tungt.
Ida den busunge utvecklas nå rysligt fort. Hon övar på att gå hela dagarna, ”pratar” och domderar runt oss. Hon förstår att strumpor ska sitta på fötterna och mössan på huvudet, även om hon inte kan klä på sig själv. Hon förstår väldigt enkla instruktioner, typ att peka på något som ligger på golvet och be om att få den. Hon busar, flirtar och pratar i telefonen. Toalettpappret ska vara i toaletten osv. Våra husdjur har lärt sig att flytta på sig innan hon hinner fram, annars finns risken att hon ska kramas och pussa. Det är helt enkelt ett litet barn vi har nu och ingen bebis Om 6-7 veckor fyller hon 1 år!! <3
Tränat med hundarna har jag gjort också. Della har fått lite uppfräschning på kontaktfälten och slalomet. Sen har vi fokuserat mycket på att tajma bättre i bytena. Hon går som en klocka och känns så himla rutinerad. Inga frågetecken någonsin, det är bara klumpeduns-matte i släptåg som inte är fit-for-fight än (frågan är om man någonsin känner sig fit-for-fight?) Så nu inväntar vi med spänning tävling 6 maj i västerås, där det är hoppklass 1 x 2, samt chansen att plocka sista pinnen.
Imorse åkte jag på ett infall till Brohåbo BK och tränade lite agility. Magkänslan sa att jag skulle hinna innan det dåliga vädret och jag hade rätt. När vi kom hem, började det både regna i massor och hagla. Träningen gick bra, gjorde en väldigt lätt övning. Slalom, hopp och kontaktfält – mot godisskål. Jag vill inte nöta dom hindrena, utan bara påminna om vad dom handlade om. 99% rätt blev det och jag är nöjd. En gedigen grundträning har gjort susen. Skulle behöva öva gungan i hög fart visserligen, men det hinner vi nog.
Nästa tävling är 6 maj i Västerås, där det blir dubbelt hopp och en förhoppning om att plocka sista hopp-pinnen. Vi har ju inte tävlat mer än 3 tävlingar i år och har ändå på dom 3 tävlingar, lyckats ta oss ur den dåliga trenden med marginaler mot oss, så jag är jättenöjd. Min plan gällande tävlingar i år, är att anmäla och tävla där jag har lust och ork, med tanke på Ida och mitt heltidsnattjobb som hägrar.
Jag har varit sjuk (snorig, feber, hosta, huvudvärk) i ca 4 veckor. Hade en paus på några dagar innan det började om igen. Då behöver jag kanske inte förklara närmare, varför jag varken synts till på BK eller här i bloggen. Just idag, så känns det som att det går åt rätt håll och jag har till och med tränat lite hemma på tomten. Körde lite slalom, ut, lapturns, Fram etc, samt svåra starter med stadga. Det var så länge sen vi tränade, så vi repeterade basgrejerna som jag vill att hon ska kunna. Det kändes utomordentligt bra.
Jag skulle ha åkt till Rättvik och tävlat både klass 1 och 2, men det blev inget av med det. Jag kände mig så opepp och bangade i sista stund. Idag vet jag att det var för att jag höll på att bli sjuk, för natt mot lördag slog det till igen och vaknade med flunsa. Är därför glad att jag inte åkte, för hade INTE varit kul att behöva köra bil i 4 timmar hem med flunsa. Men nu ska jag förhoppningsvis friska på mig.
Så nu laddar vi om för nästa tävling, som förmodas bli i Nacka, där vi ska tävla om sista hoppklass 1-pinnen.
Det är säkert läskigt att vara pappa också. Ida som kryper med turbofart, kan ställa sig upp och gå fram längs möblerna hemma, ramlar ju så klart titt som tätt. Hon måste ju få öva, men ibland blir ju fallet lite oplanerat olyckligt och mitt dåliga samvete vet inga gränser. Iförrgår så fick hon sin första rejäla bula. Tror hon grät i 2 minuter och sen var hon uppe på benen igen och skulle testa en gång till. Idag är det bara ett blåmärke som pryder hennes lilla tinning.
Imorse satt hon vid sidan av soffan i vardagsrummet. Jag har tagit bort alla sladdar och fäst dom på väggen, men lampfoten till våran golvlampa står ju så klart inom räckhåll. Jag ser hur lampar vacklar lite och hur hon gnäller till. Jag kikar över armstödet och ser inget märkligt. Förmodligen blev hon bara irriterad, tänkte jag. Efter någon minut, så hör jag hur hon sitter och plaskar med ena handen. Ibland, så kan hon gegga runt i sin spya (äckligt jag vet) om man inte torkar upp fort nog, så jag hivar mig över armstödet med kräkhandduken som alltid ligger inom räckhåll och blir alldeles kall, när jag ser att det är en blodpöl hon leker med Hela hennes byxor, hennes body och strumpor är blodiga, även parkettgolvet. Sliter upp ungen och letar var det gått hål någonstans och finner efter en kort stunds panik (och efter att ha kletat ner hela mina kläder och soffklädseln) att hon har skurit sig längs ena långfingret.
Om någon undrar hur mycket ett litet bebisfinger kan blöda, så kan jag tala om, att det ser ut som flera liter. Lyckades plåstra ihop henne och tvätta av det värsta från hennes kläder och händer. Plåstret skulle ju såklart inte sitta kvar, så det slutade med att vi gick ut på promenad, då hon fick ha vantar på sig (som hon inte brukar röra på promenaden).
Efter en timmas promenad, så hade det så klart slutat blöda och plåstret kunde åka av. Ordningen är återställd.
Med tanke på den paniken jag kände över lite blod, så vill jag inte veta hur jag kommer må, när hon blir äldre och kan springa omkring, cykla osv Jaja, man fasas förhoppningsvis in i det lite långsamt. Flexikoppel och sele till bebis- sökes!
Kommentarer (1) 
Det var ungefär ett år sedan jag var så här trött, som jag är just nu, men jag tror att jag till slut acklimatiserar mig till nattjobbet igen. Det kändes fruktantsvärt första två nätterna, att behöva lämna Ida. Jag hade sådan ångest och det blev inte bättre av att man kom hem och skulle sova, precis när hon vaknade till en ny dag. Det blev några tårar för egen del, speciellt när jag hörde att hon ramlade och slog sig på nedervåningen och pappa Daniel skulle trösta… då kändes det som att jag svek henne nå grönjävligt. Men nu har både hon och jag vant oss vid nya rutinerna.
) Märkligt hur fort det går.
<3
Themocracy